IKEA-katalogen ligger uppfälld på bordet. En mörkhyad man vilar i en soffa med ett mörkt barn i famnen. Det ser mysigt ut. På ett annat uppslag sitter en asiatisk kvinna och äter pasta vid ett furubord. Hon samlar tydligen på dalahästar i olika färger, odlar örter och strukturera sitt liv i en prydlig kalender. Det känns väldigt svenskt. Precis som i matteboken, när Abdullah och Mohammed inte vet hur mycket pengar de fått ihop till klassresan till Dalarna, och uppgiften är att du ska räkna ut det. Det känns riktigt bra. Du har inga invändningar mot den mörkhyade familjen, den asiatiska unga kvinnan eller klassresan som väntar barnen. Inte alls.
Svenskarnas generella tolerans mot invandrare sträcker sig ungefär så långt. Det är absolut helt okej när invandrare, människor med konstiga efternamn eller utländskt utseende beter sig enligt IKEA-katalogens normer. Men när de börjar bygga hus som inte passar in i omgivningen, sprida rislukt i trappuppgången eller uttala svenska ord fel, då vrider sig svenskarna i kulturkrockens plåga. Det märks tydligt i skolmatsalen, det märks tydligt bland grannskapet och det märks tydligt när mannen med den stora turbanen kliver på pendeltåget. Ingen sitter bredvid honom. Han pratar för högt i sin mobiltelefon och dessutom på något främmande språk.
Den dolda rasismen i Sverige handlar inte bara om hudfärg eller etnisk bakgrund. Den handlar om intolerans mot beteenden som avviker våra snäva linjer för vad som är normalt. Det är läskigt om vi inte vågar möta våra fördomar, tvättar oss rena med annorlunda namn i matteböcker och känner oss snälla när alla får vara med i midsommardansens grodhopp. En human invandrarpolitik och ett varmt välkomnande kräver mer än så. Om vi ska öppna Sveriges gränser måste vi acceptera förändring även utanför Södertälje. Och om det kräver en förbättrad tolerans och öppenhet – then so be it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar